Sista timmen

Sista timmen på jobbet. Vi bojkottar OS. Det är smart.
Tittar på "på spåret" istället.
Och gissar på Uppsala för varje resa.
Det är också smart.
Någon gång måste vi ha rätt!

ett besök från andra sidan

Känner att jag vill dela med mig av en händelse som inträffade här hemma för några dagar sedan!
Jag är, som tidigare sagt, troende på det mediala. Jag tycker mig ha upplevt tillräckligt för att ha det bekräftat att det finns en andevärld, eller vad vi nu ska kalla det.
Både i mitt privatliv och inom mitt yrke. Även vänners upplevelser har bidragit till detta.
Men just den här händelsen var egentligen inte jag som upplevde. Utan b1.
B1 har sedan gammelmormor gick bort strax innan jul, pratat en hel del om döden.
Och vart man tar vägen då.
Och iomed detta även börjat fråga och prata mycket om sin farfar, som också "bor i himlen"
Den här dagen hade vi pratat om det. Han hade även ritat farfar där han bor i himlen, Med glasögon och godisburk.
: -blir inte farfar ledsen då när jag inte bor där? I himlen?
: - kanske lite, fast han kanske tittar ner på dig ibland! Och då tror jag nog han mest är glad!
:- ja. Men han saknar mig så mycket!

Så ritar han klart teckningen och vi sätter den på kylskåpet.
En stund senare leker barnen på B1's rum när han plötsligt ropar:
:- MAMMA MAMMA KOM FORT!!! KOM NU!!!
:- Vad är det ?????
:- mamma det är en massa stjärnor och glitter som svävar i min bokhylla!! DÄR!!
:- eh.. vaa? Vart??
:- nähe, nu är det borta! Det var DU som jagade bort det!!!!!


Hmm. Tror nog det var farfarn som var där och tittade till dem! Eller hur?

Nu är hon arg igen. ( varning LÅNGT inlägg )

Läser aftonbladets sk. Granskning av äldrevårdrn och mår lite illa. Ingen oväntad kombination visserligen.
Mycket pga att mycket av det som skrivs känns ganska subjektivt och onyanserat.
Aftonbladet har bestämt sig för att svartmåla en hel yrkeskategori. Främst en skribent verkar ha gett sig 17 på detta. Britt Peruzzi heter hon.
Peruzzi skriver om en anhörigs sista tid på äldreboende. Och en rad olyckliga händelser som inträffat under denna tid. Jag försvarar  inte händelserna på något sätt. Jag har kanske misstolkat henne. Vem vet!

Jag är bara så JÄVLA TRÖTT. På att ständigt höra hur otroligt skitochpiss-dålig ( ursäkta uttrycket) Sveriges äldrevård målas upp i media. SÅ TRÖTT på att höra hur inkompetent personalen är. Personalen som hotar och kränker. Som saknar all form av empati. Som misshandlar. Som inte bryr sig!


För jag känner liksom inte igen mig.
Jag har inte träffat på dessa rentav onda, obrydda människor som tycks driva runt och förpesta tillvaron för varje pensionär på vartenda äldreboende enligt denna fantastiska, härliga, framförallt källkritiska kvällsblaska. 
Trots 10 år i yrket och några olika boenden och avdelningar på nacken. Jag har inte träffat på de där som det skrivs om.
Fel folk på fel plats finns på alla ställen. De som är mer eller mindre lämpliga för jobbet. Så är det med allt.
 Men tro mig - det finns ingen person som plötsligt bestämmer sig för att hämnas på mänskligheten genom att gå en undersköterska-utbildning.
 " Ok, vad ska jag välja? Diktator eller USKA? USKA!"

Jag har inte heller träffat på de där uppgivna cheferna Peruzzi skriver om. 

För varje rapport om EN misskötsel finns det tusen och åter tusen undersköterskor och vårdbiträden som sliter röven av sig för att göra livet för de gamla BRA.

De som bakar kakor MED dem, torkar tårar, tröstar, lugnar, roar, sjunger med/för, läser tidning ( inte aftonbladet hoppas jag bara) ger medicin, går luciatåg,  matar, lugnar lite till, lägger om sår, tar på eller av ett par stödstrumpor, pratar med dialekt för att de VET att det gillar den gamla, steker ett hjärtformat ägg, stryker gardiner, håller hand, tar emot en smäll, lyssnar på samma historier om och om igen alltid lika intresserat, promenerar med, bokar färdtjänst, får skäll, ringer anhöriga, dokumenterar, tar med husdjuren till jobbet för att ge de gamla en glädjestund, städar, sätter på mjuka tofflor, diskar, lagar mat, rullar hår, skojar med, hjälper till med dusch och hygien, blir hotad med hammare, och spenderar 20 minuter övertid på att försöka lirka i medicin till en som inte vill ha det.

"Vissa tragedier är oundvikliga - oavsett bemanning, kunskap och empati.

Med det sagt, låt oss koncentrera oss på de brister som ligger bakom, inte alla tragedier men säkert ett flertal där demens­sjukas aggression anges som problemet.

Det är en hjärtlös lögn."

-Britt Peruzzi

Nu är det ju visserligen vanligt att många demenssjukdomar medför aggressivitet, och att påstå något annat är missvisande. Bråk kan uppstå även om personalen har försökt "macha" ihop de boende i matsalen.

 Och även dementa har ju rätt att röra sig fritt på ett boende. Och vissa går fel även fast det finns namnskyltar på dörrarna. Även om de kanske inte är just i furu som Peruzzi nu anser att de ska vara. Och ibland träffar de på varandra i korridoren! Och det är inte allid personalen kan vandra runt i korridorerna med dem, för då är vi inga undersköterskor eller vårdbiträden längre. Då är vi personliga assistenter. 

Allt är inte svart eller vitt! Det finns gråskalor även inom demensvården. Vi kan bli bättre men situationen på SVeriges äldreboenden är långtifrån så dålig som den framställs!

"Min egen mormor blev ibland så arg att personalen tydligen kände sig tvingade att skriva in det i journalen. Likaså att hon kallade vissa utvalda av dem för idioter."

- Peruzzi

Kanske för att aggressivitet SKA dokumenteras. 

Och att bli kallad för idiot av en demenssjuk hörs knappast till ovanligheten. Det räcker med att försöka övertyga någon som bytt om till pyjamas att klockan faktiskt ÄR 13:15 mitt på blanka dagen. 

Däremot tycker jag det är ganska oproffsigt att skriva som Peruzzi gör när denna artikel läses av humdratusentals, som nu kommer tolka det som att VISSA UTVALDA just är - idioter.

Och stackars dessa VISSA UTVALDA efter din artikel nu Peruzzi - deras självkänsla ligger nog inte på topp just nu!

Min egen mormor blev också dement. Och sista tiden aggressiv. Ingen sida jag sett från henne innan. Det är dock min övertygelse att hennes aggressivitet till 100% berodde på hennes sjukdom. Inte på personalen på det korttidsboende hon spenderade sina sista veckor i livet.

Sedan gjorde jag ju även misstaget att gå in och läsa bland kommentarerna. Och där härjade smockor från folk i allmänhet som Bara bestämt sig för att vården är crap, utan att ha större insikt i hur det faktiskt fungerar.  Någon skrev om att det inte finns något system för att hålla koll på eventuell undernäring bland de äldre.
Det gör det emellertid visst. Senior Alert kallas det och jag skulle tro att samtliga Sveriges kommuner arbetar efter det. 
En annan gapar om blöjvägningar som ett satans påfund. Utan att veta att detta är en metod för att kunna se att de som behöver har det skydd de ska ha. 
En tredje efterlyser vårdpersonsl i debatten, varför har inte de något att säga.
Tystnadsplikt blir mitt svar.

Och vem kan klandra dem. För de läser tidningarna. Och det är såhär vården framställs.

Som fd. undersköterska på ett äldreboende. Jag tyckte jag gjorde ett bra jobb. Mina boende tyckte jag gjorde ett bra jobb. Min chef tyckte jag gjorde ett bra jobb. Mina kollegor tyckte jag gjorde ett bra jobb.

Media tyckte jag gjorde ett värdelöst jobb.

I rest my case.

Nu har jag bytt yrkesinriktning visserligen, men hjärtat kommer alltid klappa lite för äldrevården ändå!

Så. Nu har jag rutit klart. 

Nja

Nån vidare årskrönika tänker jag nog inte bjuda er på dessvärre. Men det hände ju en hel del under det gågna året.
2013 blev för mig, som så många andra ett ganska turbulent år. På många olika plan.
Enligt MAYA-kalendern ( den så omtalade)skulle 2012 innebära uppbrott, och 2013 är starten på en förändrad världsbild. Och en egen tolkning även ökad förståelse, nu är det ju några månader sedan jag gjorde den tolkningen så riktig hur jag tänkte minns jag inte riktigt.
Jag hoppas jag har rätt. Världen behöver mer förståelse.
 En ny tid väntar.

Fire walk with me

För mig får hösten/vintern gärna pågå ett halvår till.

En fascination för det gamla

Som ett stilleben i sig, gillar speciellt den avvikande färgade rutan.

Fönster från det vi kallar gammelstugan, uppe i Jämtland. Huset min farmor är uppväxt i.

Numera, sedan länge, ingen bosatt i huset. Som nu är museum istället.

När jag var liten vågade jag aldrig titta in i fönstren, av rädsla att någon plötsligt skulle titta tillbaka.

I synnerhet när det var mörkt.

En morgon i väntan på skolskjutsen, såg jag en lykta som sken upp ett av dem.

Vet fortfarande inte vad det var, ingen annan såg den.

Bilderna tog jag under vår påsktripp, som förövrigt är senaste gången vi var uppe.

Skämmes.

Vart ligger fokus

I livet och på bilden.
Ibland blir det lite suddigt i konturerna.
Rent allmänt sådär.

Tror att det är lätt hänt när en får barn t.ex. Att fokus riktas enbart till den där lilla lilla individen, som sig bör, ska tilläggas. Och sedan blir det så småningom två, sånadär små.
Och när en sedan plötsligt ser sin spegelbild, låt säga efter ett par år av total fokus på två små. Och tänker; Det DÄR kan väl ändå inte vara jag ?
I "bekväma" snarare än snygga kläder, diverse kilo plus, slitet hår ständigt uppsatt för enkelhetens skull.
Och osminkad. Såklart.
Det var väl inte hon som blev gravid där för runt fem år sen ? Så såg hon då rakt inte ut!
Och när en sedan börjar fundera på vem Elin egentligen är, förutom mor till två små, och liksom inte hittar något riktigt bra svar. Det är då det brister lite.
Och det gjorde det för mig, som säkert för många andra.
Och länga höll jag tyst, eftersom jag skämdes att gå runt och må dåligt.
Nu har jag rest mig igen. Jag har återupptagit skrivandet, med lite mer självförtroende i bagaget. Därav nya bloggen.
Jag har återinfört musiken, som jag aldrig klarade mer än fem minuter utan förr. Efter många månader i tystnad, undantag för det de två små valt att lyssna på ( Eric Saade & Sean Banan)
Små fragment till Elin-pusslet. Som gör att det kanske blir färdiglagt en vacker dag.

Växa några meter innan sommaren blir oktober

Det blev oktober. Jag funderade vart sommaren egentligen tog vägen. Jag minns att den var brännhet, att gräsmattan blev brun och knastrade när vi gick över den. Jag minns att jag klev på en humla på midsommarafton, då vi dukat med långbord på gräsmattan. Att jag jobbade mig mentalt gul och blå och att det för en stund kändes som att jag bar hela världens ansvar på mina axlar. Jag minns att vi reste över dagen till Göteborg och hämtade hem vårt nya kök. Jag minns en översvämning i källaren, låt mer information kring det vara osagt och oskrivet. 

Minns att Augusti förde med sig en rad konflikter och att vi alla fick något att fundera över.

Nu är det November.

Vi är sjuka och har tråkigt. 

Tristess gagnar kreativiteten.

Vi får mycket gjort.

Första november gick vi till lekparken.

Gungade och snurrade.

Och klättrade uppför den där jättehöga klätterställningen.

Sen samlade vi kottar, som blev en girlang.

Girlangen ska få ett eget inlägg, någon annan Novemberdag.

Jäkla ungar att ständigt bli bra på kort. 

De har de sannerligen inte ärvt av sin mor.