Som ett stilleben i sig, gillar speciellt den avvikande färgade rutan.
Fönster från det vi kallar gammelstugan, uppe i Jämtland. Huset min farmor är uppväxt i.
Numera, sedan länge, ingen bosatt i huset. Som nu är museum istället.
När jag var liten vågade jag aldrig titta in i fönstren, av rädsla att någon plötsligt skulle titta tillbaka.
I synnerhet när det var mörkt.
En morgon i väntan på skolskjutsen, såg jag en lykta som sken upp ett av dem.
Vet fortfarande inte vad det var, ingen annan såg den.
Bilderna tog jag under vår påsktripp, som förövrigt är senaste gången vi var uppe.
Skämmes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar