minsann minsann

Där står dom och vänder ansiktet mot solen.

Tror att dom är nåt! 

They dont care

Tittah Däh!

Vi tittar på skatorna

som inte alls bryr sig om girlangen vi hängde upp

för att bli av med dem.

I`ll take you to the Candyshop

Tänk att smågodis kan vara så snyggt!

En försmak av vintern

Bilderna från igår.

Idag är vi tillbaka till hösten igen.

Och vi gör sånt man förknippar med hösten.

Krattar löv från äppelträdet och trampar i hundbajs t.ex

Oh no

Röda prickar, feber och vomerande i kaskadformat.

Vi som skulle promenera i skogen

och låta kameran fånga hela dagen.

Fire walk with me

För mig får hösten/vintern gärna pågå ett halvår till.

En fascination för det gamla

Som ett stilleben i sig, gillar speciellt den avvikande färgade rutan.

Fönster från det vi kallar gammelstugan, uppe i Jämtland. Huset min farmor är uppväxt i.

Numera, sedan länge, ingen bosatt i huset. Som nu är museum istället.

När jag var liten vågade jag aldrig titta in i fönstren, av rädsla att någon plötsligt skulle titta tillbaka.

I synnerhet när det var mörkt.

En morgon i väntan på skolskjutsen, såg jag en lykta som sken upp ett av dem.

Vet fortfarande inte vad det var, ingen annan såg den.

Bilderna tog jag under vår påsktripp, som förövrigt är senaste gången vi var uppe.

Skämmes.

Vart ligger fokus

I livet och på bilden.
Ibland blir det lite suddigt i konturerna.
Rent allmänt sådär.

Tror att det är lätt hänt när en får barn t.ex. Att fokus riktas enbart till den där lilla lilla individen, som sig bör, ska tilläggas. Och sedan blir det så småningom två, sånadär små.
Och när en sedan plötsligt ser sin spegelbild, låt säga efter ett par år av total fokus på två små. Och tänker; Det DÄR kan väl ändå inte vara jag ?
I "bekväma" snarare än snygga kläder, diverse kilo plus, slitet hår ständigt uppsatt för enkelhetens skull.
Och osminkad. Såklart.
Det var väl inte hon som blev gravid där för runt fem år sen ? Så såg hon då rakt inte ut!
Och när en sedan börjar fundera på vem Elin egentligen är, förutom mor till två små, och liksom inte hittar något riktigt bra svar. Det är då det brister lite.
Och det gjorde det för mig, som säkert för många andra.
Och länga höll jag tyst, eftersom jag skämdes att gå runt och må dåligt.
Nu har jag rest mig igen. Jag har återupptagit skrivandet, med lite mer självförtroende i bagaget. Därav nya bloggen.
Jag har återinfört musiken, som jag aldrig klarade mer än fem minuter utan förr. Efter många månader i tystnad, undantag för det de två små valt att lyssna på ( Eric Saade & Sean Banan)
Små fragment till Elin-pusslet. Som gör att det kanske blir färdiglagt en vacker dag.

this is it.

En dag i somras klädde vi på oss och gick ut

Sen väntade vi och väntade

på Armageddon.

Den kom aldrig.

Växa några meter innan sommaren blir oktober

Det blev oktober. Jag funderade vart sommaren egentligen tog vägen. Jag minns att den var brännhet, att gräsmattan blev brun och knastrade när vi gick över den. Jag minns att jag klev på en humla på midsommarafton, då vi dukat med långbord på gräsmattan. Att jag jobbade mig mentalt gul och blå och att det för en stund kändes som att jag bar hela världens ansvar på mina axlar. Jag minns att vi reste över dagen till Göteborg och hämtade hem vårt nya kök. Jag minns en översvämning i källaren, låt mer information kring det vara osagt och oskrivet. 

Minns att Augusti förde med sig en rad konflikter och att vi alla fick något att fundera över.

Nu är det November.

Vi är sjuka och har tråkigt. 

Tristess gagnar kreativiteten.

Vi får mycket gjort.

Första november gick vi till lekparken.

Gungade och snurrade.

Och klättrade uppför den där jättehöga klätterställningen.

Sen samlade vi kottar, som blev en girlang.

Girlangen ska få ett eget inlägg, någon annan Novemberdag.

Jäkla ungar att ständigt bli bra på kort. 

De har de sannerligen inte ärvt av sin mor.