Nu är hon arg igen. ( varning LÅNGT inlägg )

Läser aftonbladets sk. Granskning av äldrevårdrn och mår lite illa. Ingen oväntad kombination visserligen.
Mycket pga att mycket av det som skrivs känns ganska subjektivt och onyanserat.
Aftonbladet har bestämt sig för att svartmåla en hel yrkeskategori. Främst en skribent verkar ha gett sig 17 på detta. Britt Peruzzi heter hon.
Peruzzi skriver om en anhörigs sista tid på äldreboende. Och en rad olyckliga händelser som inträffat under denna tid. Jag försvarar  inte händelserna på något sätt. Jag har kanske misstolkat henne. Vem vet!

Jag är bara så JÄVLA TRÖTT. På att ständigt höra hur otroligt skitochpiss-dålig ( ursäkta uttrycket) Sveriges äldrevård målas upp i media. SÅ TRÖTT på att höra hur inkompetent personalen är. Personalen som hotar och kränker. Som saknar all form av empati. Som misshandlar. Som inte bryr sig!


För jag känner liksom inte igen mig.
Jag har inte träffat på dessa rentav onda, obrydda människor som tycks driva runt och förpesta tillvaron för varje pensionär på vartenda äldreboende enligt denna fantastiska, härliga, framförallt källkritiska kvällsblaska. 
Trots 10 år i yrket och några olika boenden och avdelningar på nacken. Jag har inte träffat på de där som det skrivs om.
Fel folk på fel plats finns på alla ställen. De som är mer eller mindre lämpliga för jobbet. Så är det med allt.
 Men tro mig - det finns ingen person som plötsligt bestämmer sig för att hämnas på mänskligheten genom att gå en undersköterska-utbildning.
 " Ok, vad ska jag välja? Diktator eller USKA? USKA!"

Jag har inte heller träffat på de där uppgivna cheferna Peruzzi skriver om. 

För varje rapport om EN misskötsel finns det tusen och åter tusen undersköterskor och vårdbiträden som sliter röven av sig för att göra livet för de gamla BRA.

De som bakar kakor MED dem, torkar tårar, tröstar, lugnar, roar, sjunger med/för, läser tidning ( inte aftonbladet hoppas jag bara) ger medicin, går luciatåg,  matar, lugnar lite till, lägger om sår, tar på eller av ett par stödstrumpor, pratar med dialekt för att de VET att det gillar den gamla, steker ett hjärtformat ägg, stryker gardiner, håller hand, tar emot en smäll, lyssnar på samma historier om och om igen alltid lika intresserat, promenerar med, bokar färdtjänst, får skäll, ringer anhöriga, dokumenterar, tar med husdjuren till jobbet för att ge de gamla en glädjestund, städar, sätter på mjuka tofflor, diskar, lagar mat, rullar hår, skojar med, hjälper till med dusch och hygien, blir hotad med hammare, och spenderar 20 minuter övertid på att försöka lirka i medicin till en som inte vill ha det.

"Vissa tragedier är oundvikliga - oavsett bemanning, kunskap och empati.

Med det sagt, låt oss koncentrera oss på de brister som ligger bakom, inte alla tragedier men säkert ett flertal där demens­sjukas aggression anges som problemet.

Det är en hjärtlös lögn."

-Britt Peruzzi

Nu är det ju visserligen vanligt att många demenssjukdomar medför aggressivitet, och att påstå något annat är missvisande. Bråk kan uppstå även om personalen har försökt "macha" ihop de boende i matsalen.

 Och även dementa har ju rätt att röra sig fritt på ett boende. Och vissa går fel även fast det finns namnskyltar på dörrarna. Även om de kanske inte är just i furu som Peruzzi nu anser att de ska vara. Och ibland träffar de på varandra i korridoren! Och det är inte allid personalen kan vandra runt i korridorerna med dem, för då är vi inga undersköterskor eller vårdbiträden längre. Då är vi personliga assistenter. 

Allt är inte svart eller vitt! Det finns gråskalor även inom demensvården. Vi kan bli bättre men situationen på SVeriges äldreboenden är långtifrån så dålig som den framställs!

"Min egen mormor blev ibland så arg att personalen tydligen kände sig tvingade att skriva in det i journalen. Likaså att hon kallade vissa utvalda av dem för idioter."

- Peruzzi

Kanske för att aggressivitet SKA dokumenteras. 

Och att bli kallad för idiot av en demenssjuk hörs knappast till ovanligheten. Det räcker med att försöka övertyga någon som bytt om till pyjamas att klockan faktiskt ÄR 13:15 mitt på blanka dagen. 

Däremot tycker jag det är ganska oproffsigt att skriva som Peruzzi gör när denna artikel läses av humdratusentals, som nu kommer tolka det som att VISSA UTVALDA just är - idioter.

Och stackars dessa VISSA UTVALDA efter din artikel nu Peruzzi - deras självkänsla ligger nog inte på topp just nu!

Min egen mormor blev också dement. Och sista tiden aggressiv. Ingen sida jag sett från henne innan. Det är dock min övertygelse att hennes aggressivitet till 100% berodde på hennes sjukdom. Inte på personalen på det korttidsboende hon spenderade sina sista veckor i livet.

Sedan gjorde jag ju även misstaget att gå in och läsa bland kommentarerna. Och där härjade smockor från folk i allmänhet som Bara bestämt sig för att vården är crap, utan att ha större insikt i hur det faktiskt fungerar.  Någon skrev om att det inte finns något system för att hålla koll på eventuell undernäring bland de äldre.
Det gör det emellertid visst. Senior Alert kallas det och jag skulle tro att samtliga Sveriges kommuner arbetar efter det. 
En annan gapar om blöjvägningar som ett satans påfund. Utan att veta att detta är en metod för att kunna se att de som behöver har det skydd de ska ha. 
En tredje efterlyser vårdpersonsl i debatten, varför har inte de något att säga.
Tystnadsplikt blir mitt svar.

Och vem kan klandra dem. För de läser tidningarna. Och det är såhär vården framställs.

Som fd. undersköterska på ett äldreboende. Jag tyckte jag gjorde ett bra jobb. Mina boende tyckte jag gjorde ett bra jobb. Min chef tyckte jag gjorde ett bra jobb. Mina kollegor tyckte jag gjorde ett bra jobb.

Media tyckte jag gjorde ett värdelöst jobb.

I rest my case.

Nu har jag bytt yrkesinriktning visserligen, men hjärtat kommer alltid klappa lite för äldrevården ändå!

Så. Nu har jag rutit klart.