Hjärtan i skyn

Att se stjärnor.

Ja vad ska man säga. Jag pysslar faktiskt rätt mycket nu men eftersom det mesta är sådant som kommer agera julklapp så är det ju inget som kan visas upp här i skrivande stund.
Livet snurrar på som vanligt och jag fortsätter vara mitt förvirrade jag.
Och lyckas t.ex skicka ett "kan du snälla vara barnvakt"-sms till en viss konsult jag nu haft ett ganska viktigt möte med, och det mötet gällde helt andra saker än barnvaktande. Håhå jaja. Jag hade ju kunnat skriva betydligt värre saker visserligen.
Snurrar i 180 gör det även för lilla b2 som inte tyckte det räckte med ögoninflammation,  tandsprickning , förkylning och kass mage. Utan nu även har dragit in i köksbordet i full kareta, slagit upp ett stort jack under ögat, tejpats ihop med suturtejp och nu går runt med en välprydande blåtira.
Julkorten lär dröja m.a.o.

Kära tomten!

Jag önskar mig så:

Lattevarianten av 

Rörstrand Mon Amie.

Jag lovar att jag varit så snäll i år.

They dont care

Tittah Däh!

Vi tittar på skatorna

som inte alls bryr sig om girlangen vi hängde upp

för att bli av med dem.

nr 18

Novemberljuset lyser med sin frånvaro...

Kan man säga så ?

Dagens fotosession med kidsen slutade i disaster, och inte en enda bild blev sådär skarp som jag ville ha den. Att kidsen inte satt still en sekund heller hjälpte ju knappast till.

Nu är det bråda dagar att få till något innan den rödklädde tjockisen knackar på dörren.

Virklusten är iallafall tillbaka.

Ett pannband till husmodern själv fick det bli.

Min blogg är förövrigt snart uppe i 1000 besökare. Skitcoolt!

I`ll take you to the Candyshop

Tänk att smågodis kan vara så snyggt!

fixarfelix

Nu är kommentars-funktionen redigerad. Alla har nu möjlighet att kommentera igen, medlem i google eller ej.

Pysseldags : Girlang av använda värmeljushållare.

Mörkret är rätt påtagligt denna höst, och värmeljusen i detta hushåll går åt på löpande band.

Jag och B1 kände oss pyssliga idag och knåpade ihop en girlang, av överblivna värmeljushållare.

Vi klippte till stjärnor av aliminiumen och trädde på ett snöre. Bakom varje stjärna har vi knytit fast en vanlig plastpärla för att hålla stjärnan på plats.

Sedan hängde vi dit en "polla" (pitemål för julgranskula )längst ner som tyngd.

Tanken med girlangen var att den skulle vara dekorativ och även kunna skrämma bort alla envisa skator från vår gård. 

Vi får väl se hur den fyller funktion nr.2 men vi blev iallafall nöjda, och eldar nu på i alla ljuslyktor för att snart kunna göra en till.

Där hänger den i all sin prakt!

En försmak av vintern

Bilderna från igår.

Idag är vi tillbaka till hösten igen.

Och vi gör sånt man förknippar med hösten.

Krattar löv från äppelträdet och trampar i hundbajs t.ex

En dag gick vi i skogen, och träffade en gran som grät.

fast den sa aldrig varför.

Så vi gick hem igen.

Efter mycket svärande gav jag upp iden om att någonsin få upp den tilltänkta vita rullgardinen vid lilla fönstret i köket. Istället hängde jag upp en gren av trollhassel. Som vi sedan smygpyntade med älskvärda saker.

Jag är mycket förtjust i trollhasselns kringelkrokighet.

...och så var det det där med att fotografera mot ett fönster....

happy staffy

Oh no

Röda prickar, feber och vomerande i kaskadformat.

Vi som skulle promenera i skogen

och låta kameran fånga hela dagen.

Far bär hatt, mor äter tratt

Nu är jag bra präktig, tänkte jag där jag stog och förvällde trattisarna.

Fram tills att de nästan tog eld, det vill säga.

Blir burkchampignoner ett tag till då..

Fire walk with me

För mig får hösten/vintern gärna pågå ett halvår till.

Dagen som försvann

Vi gick ut i mörkret och sökte efter ljuset som försvunnit.

Det hade gömt sig i regndropparna på tvättlinan.

Vi ses en annan dag. Sa ljuset.

En fascination för det gamla

Som ett stilleben i sig, gillar speciellt den avvikande färgade rutan.

Fönster från det vi kallar gammelstugan, uppe i Jämtland. Huset min farmor är uppväxt i.

Numera, sedan länge, ingen bosatt i huset. Som nu är museum istället.

När jag var liten vågade jag aldrig titta in i fönstren, av rädsla att någon plötsligt skulle titta tillbaka.

I synnerhet när det var mörkt.

En morgon i väntan på skolskjutsen, såg jag en lykta som sken upp ett av dem.

Vet fortfarande inte vad det var, ingen annan såg den.

Bilderna tog jag under vår påsktripp, som förövrigt är senaste gången vi var uppe.

Skämmes.

Vart ligger fokus

I livet och på bilden.
Ibland blir det lite suddigt i konturerna.
Rent allmänt sådär.

Tror att det är lätt hänt när en får barn t.ex. Att fokus riktas enbart till den där lilla lilla individen, som sig bör, ska tilläggas. Och sedan blir det så småningom två, sånadär små.
Och när en sedan plötsligt ser sin spegelbild, låt säga efter ett par år av total fokus på två små. Och tänker; Det DÄR kan väl ändå inte vara jag ?
I "bekväma" snarare än snygga kläder, diverse kilo plus, slitet hår ständigt uppsatt för enkelhetens skull.
Och osminkad. Såklart.
Det var väl inte hon som blev gravid där för runt fem år sen ? Så såg hon då rakt inte ut!
Och när en sedan börjar fundera på vem Elin egentligen är, förutom mor till två små, och liksom inte hittar något riktigt bra svar. Det är då det brister lite.
Och det gjorde det för mig, som säkert för många andra.
Och länga höll jag tyst, eftersom jag skämdes att gå runt och må dåligt.
Nu har jag rest mig igen. Jag har återupptagit skrivandet, med lite mer självförtroende i bagaget. Därav nya bloggen.
Jag har återinfört musiken, som jag aldrig klarade mer än fem minuter utan förr. Efter många månader i tystnad, undantag för det de två små valt att lyssna på ( Eric Saade & Sean Banan)
Små fragment till Elin-pusslet. Som gör att det kanske blir färdiglagt en vacker dag.

this is it.

En dag i somras klädde vi på oss och gick ut

Sen väntade vi och väntade

på Armageddon.

Den kom aldrig.

Växa några meter innan sommaren blir oktober

Det blev oktober. Jag funderade vart sommaren egentligen tog vägen. Jag minns att den var brännhet, att gräsmattan blev brun och knastrade när vi gick över den. Jag minns att jag klev på en humla på midsommarafton, då vi dukat med långbord på gräsmattan. Att jag jobbade mig mentalt gul och blå och att det för en stund kändes som att jag bar hela världens ansvar på mina axlar. Jag minns att vi reste över dagen till Göteborg och hämtade hem vårt nya kök. Jag minns en översvämning i källaren, låt mer information kring det vara osagt och oskrivet. 

Minns att Augusti förde med sig en rad konflikter och att vi alla fick något att fundera över.

Nu är det November.

Vi är sjuka och har tråkigt. 

Tristess gagnar kreativiteten.

Vi får mycket gjort.

Första november gick vi till lekparken.

Gungade och snurrade.

Och klättrade uppför den där jättehöga klätterställningen.

Sen samlade vi kottar, som blev en girlang.

Girlangen ska få ett eget inlägg, någon annan Novemberdag.

Jäkla ungar att ständigt bli bra på kort. 

De har de sannerligen inte ärvt av sin mor.

Hon har gjort det igen.

Jag har således bytt bloggplattform, och bloggnamn.
Jag var aldrig riktigt nöjd med det förra namnet "men snälla mamma"
Jag är ju mer än bara mamma, för att dra vissa paralleller till en VISS reklamfilm, och ganska mycket av det jag skriver har ingenting med mina barn att göra, eller mitt föräldraskap.
När jag började blogga för hundra år sen gjorde jag det under namnet elinoise.
Jag vill på något sätt återkoppla till det, fast ändå dra utvecklingen med mig framåt.
Det har ju ändå hänt en hel del sen jag började skriva....

Jag tröttnade även på själva bloggen. Jag vill ha en blogg där jag kan känna mig kreativ i skrivandet, och varva med tjusiga bilder, tagna av systemkameran.
Nu har vi ordnat så bra att vi fått plats med datorn i köket, vilket vi inte hade tidigare. Det underlättar en hel del både för skrivarlusten och för fotoredigering, då jag på sista tiden bara bloggat från mobilen på tidigare plattform. Tråkigt, men det ska det bli ändring på.

Jag hoppas att ni vill ta del av mitt skrivande här på blogger.

Blogger, allt är förlåtet

Jag är tillbaka.
Och jag har saknat dig.